Publicerad 2012-08-21 20:46:26 i Djupt inom mig...
Ok,alla som har eller har haft små barn vet hur det är.
MEN jag SKÄMS! Det går ju fan inte att umgås med mig längre....märker hur jag kommer på mig själv "nu sa hon nått, men vad?" vart tog jag vägen? Vet inte om jag tänker på något annat eller rent av somnat till för en sekund.
Just nu är jag inne i en sån tröttperiod igen.
Tidigare har jag låtit Joline somna vid tutten på nattamningarna men det funkar inte längre och jag vill att hon sover i sin egen säng, så nu är jag mer vaken på nätterna än tidigare och jag är sååå tröööött.
Kan inte hänga med i konversationer längre, glömmer vad folk sagt, får fråga tusen gånger.
Jag är inte ointresserad av dig, bara så fruktansvärt trött.
Publicerad 2012-03-13 12:22:14 i Djupt inom mig...
Jag vet inte vad det är för fel på mig. Svår panikångest, ja det stämmer ju. Men depression som så många läkare så enkelt vill kalla det. Nej så känns det ju inte riktigt, bara ibland. Men ingen vill lyssna....
Hur länge ska jag behöva må såhär och när ska det vända?
Förmodligen får jag skylla mig själv som slutade med medicinen när jag blev gravid, men jag VÄGRAR utsätta min bebis för andningssvårigheter, spasmer i hela kroppen, problem med sömn, äta och allt vad som kan hända bara för att jag ska må bra.
Så trött på den slitna kommentaren "mår inte mamma bra, mår inte bebis bra", känns inte som det stämmer till fullo med dessa "biverkningar" svart på vitt. Såååå liten chans heter det också. OCH???? Den FINNS ju där ändå!
Har gått igenom åtskilliga läkare och mediciner och förundras hur dålig kunskap läkare har i denna "sjukdom" som faktiskt är så vanlig i dagens samhälle.
Ja, jag har svårt att kalla det för sjukdom och kan inte riktigt acceptera att jag har detta- vad det nu är...känns liksom påhittat fast jag vet att det inte är det.
Klandrar mig själv och är så arg för att jag inte bara kan ta mig ur detta och för att det hela tiden sätter käppar i hjulen för att mitt vardagliga liv ska fungera.
Som idag t.ex. dagen började bra och jag kände mig på bra humör. Hade massa att göra och hade strukturerat upp en plan på hur jag skulle utföra allt. Detta är viktigt för mig för att behålla kontrollen och huvudet klart. Jag behöver mina listor.
Tidsplanen sprack, ville hinna ut innan lunch. Fick inte till håret. Listan började kännas övermäktig. Stressen började göra sig påmind. Och så kom ilskan. Riktad mot min man såklart. Jag vet inte vad jag ska göra med den här ilskan och stressen som tar överhand helt och hållet och måste bara få utlopp för den på något sätt, annars känns det som jag ska sprängas.
Nu har alltså allt gått käpprätt åt helvete och jag vet att jag förmodligen inte tar mig ut på ett enda ärende idag.
Jag vet aldrig hur en dag ser ut, spelar ingen roll om den börjar bra med humöret på topp. Det kan vända så tvärt. Och då känner jag mig så misslyckad.
Just nu är det nog till stor del min graviditet som begränsar mig så enormt mycket som är boven i dramat.
Hatar det jag ser i spegeln.
Kan knappt röra mig, det gör ont, jag blir yr, tappar luften.
Känner mig totalt vilsen för detta är ju inte alls vad jag är van vid. Känner mig helt handikappad.
Men det är bara en del av problemet...
Jag vet att det finns en människa i mitt liv som förstår mig fullt ut, för hon har själv gått igenom detta.
Hur kan man annars förstå? Jag förstår ju inte ens själv.
Förmodligen tycker majoriteten av människorna i min omgivning att jag är väldigt konstig, opålitlig och kanske otrevlig?
Har väntat i en evighet av någon form av utredning på detta, skulle verkligen vilja ha en stämpel på något sätt. Kanke kan det göra det lättare för både mig och min omgivning att förstå.
Tror inte ens min älskade stackars man förstår riktigt hur jag mår och hur ska han kunna göra det?
Jag klarar inte av stress, för mycket saker, nya saker. Särskilt inte på egen hand.
Min man är mitt stora stöd och det är tyvärr han som får ta all skit också.
Förstår inte hur han står ut och jag är så rädd för att han en dag inte ska göra det längre....
